Jag vägrar gå där vägen är för rak, för jag hittar varken fram eller tillbaks.
Jag är så mycket bättre i fantasin, fast jag vet att den får man inte leva i.
Jag är så mycket bättre i fantasin, fast jag vet att den får man inte leva i.
Idag är det mörkt.
Idag känner jag mig mer ensam än jag gjort på länge.
Ni vet såna där dagar då man helst bara vill dra täcket över huvudet & försvinna långt långt bort?
En sån dag har det varit idag.
När någonting slår mig, som gör att jag faller, kommer _allt_ annat ifatt mig, & slutar inte jaga mig förrän tårarna håller på att kväva mig.
Jag får svårt att andas, och hittar ingen väg ut från mörkret.
Jag önskar så innerligt att jag kunde förändra saker.
Saker som ligger utanför min makt, att faktiskt ändra på.
Jag önskar innerligt att mitt liv såg annorlunda ut inte bara på ett plan. Utan på många.
Min mamma frågade mig idag; "Vad gör du om 5 år?"
Jag svarade inte det då, men såhär i efterhand har jag ett glasklart svar på den frågan "Det spelar ingen roll vad jag gör. Det enda jag vill är att vara lycklig."
Jag känner mig otroligt bunden, och fruktansvärt ofri.
Det känns som om jag alltid behöver krypa in i mitt lilla skal på ryggen, för att inte fullständigt bryta ihop.
Det känns som om jag tappar kontrollen på allt runt omkring, och det enda jag ser är mörker.
Det är så jävla mörkt.
Det finns mycket i mitt liv som jag saknar & skulle kunna hugga av mig ena armen för att få tillbaka.
Min älskade Gizzmo tex. Jag saknar honom varje dag. Fortfarande, efter alla år tänker jag på honom minst 10 gånger varje dag. Kanske låter hur töntigt som helst i mångas öron, men han betydde så fruktansvärt mycket för mig.
Han gav mig villkorslös kärlek. Han slickade bort mina tårar när jag grät. Han mjauade åt mamma när hon skällde på mig. Han följde efter mig in på toaletten när jag skulle dit. Han sprang alltid och mötte upp mig på grusgången när jag kom hem från skolan. Och var han inte ute, kom han alltid springandes till dörren när jag kom. Om han så låg och hade sin bästa sömn på flera månader. Han reste sig ändå.
Allt kärlekstrubbel jag haft. Alla slag i ansiktet jag fått genom det. Allt oförtjänat hat (?). All saknad efter J. Jag drömmer om henne nästan varje natt, och fortfarande kan jag gråta mig till sömns av saknad efter henne.
Jag är inte dum. Jag vet att det är allt annat än bra för mig att tänka på henne.
Men människor som sätter stort avtryck i mitt hjärta är ingenting jag bara vips kan trolla bort, och så existerar inte efterkänslorna längre. Det funkar inte så för mig.
För mig funkar det som så att om en människa gör avtryck i mitt liv, bär jag med mig den människan resten av livet. På både gott & ont. På ett eller annat sätt. Visst, jag saknar henne mindre & mindre med tanke på allt, men jag har inte slutat sakna henne helt. Jag tror _aldrig_ i mitt 26 åriga liv, att jag haft såhär svårt för att släppa taget om en annan människa förut. Jag försöker verkligen. På riktigt. För mitt eget bästa. Göra saker som kan underlätta mina tankar. Tänka på annat som puttar bort henne från tankarna en stund. Försöker intala mig själv att hon inte är värd det. Men det går inte.
Kanske tycker jag att det mest jobbiga är att vi fick ett så jävla ovärt slut på hela karusellen. Att vi skildes långt ifrån så som jag i så fall hade hoppats.
Jag vet faktiskt inte.
Jag vet ingenting längre.
Det enda jag vet är att det är mörkt. Så jävla mörkt.
1 kommentarer
Anonym
26 Sep 2012 12:41
vad hände egentligen?
Kommentera