Slap me in the face 'til I wake up.

Alltså okej. För det första är jag medveten om att jag antagligen kommer låta JÄVLIGT grinig nu. Men för det andra så kunde jag inte bry mig mindre. Det här är (som jag inte bara sagt en gång, utan tusen) MIN blogg & då är det också jag som väljer vad det ska stå i den.

Jag har levt i 27 långa kämpiga år. Det är inte bara en uppförsbacke jag behövt kravla mig upp ur, det är inte heller bara 10. Ibland har jag också haft turen att rulla ner, & njuta av livets glada dagar om så bara för en kort period. Otroligt tacksam för dem dagarna, givetvis.

Jag har en familj som jag älskar högt över allting annat på den här jorden. En mamma som betyder hela världen för mig, & utan henne hade jag många gånger fallit platt. Jag har en pappa som aldrig varit speciellt närvarande i mitt liv. Jag har två helsyskon som betyder fruktansvärt mycket för mig, & det är två människor som alltid vilket humör jag än är på alltid lyckas få mig att le & skratta. Ni är guld värda allihopa.

Sen genom årens lopp har jag haft kärlek i mitt liv. Kärlek som kommit & gått precis som för många andra. Kärlek i all dess form, syftar jag på då. Jag har hunnit med bra många flickvänner under de här 27 åren, & ärligt talat så har ingen av dem direkt bemött mig med respekt. I slutändan. Det har sprakat, det har fallit, det har varit oroligt, & det har befunnit sig fjärilar i magen på mig. Precis som för många andra.

Jag har haft en del flörtar & vad man så fint kallar "one nights stand" i mitt liv också. Precis som för många andra. Jag har blivit dragen vid näsan väldigt många gånger på olika plan, mer gånger än jag kan räkna på 4 händer. Precis som alla andra.

& när det kommer till just ämnet kärlek & allt vad det innebär, har jag många gånger bara velat lägga det åt sidan, & aldrig mer behöva ha något med det att göra.
Av någon outgrundlig anledning så har det som befinner sig ovan molnen prompt bestämt sig för att den där jävla Malin Karlsson minsann inte ska få det lätt i kärlekens tecken, med allt vad det innebär. Tack för den kyssen.

Det är allt annat än ovanligt att folk ger mig falska förhoppningar, lovande ord, fina kärleksförklaringar, intima kyssar, intim tid, kärleksfulla kramar som indikerar på mer, viskningar i örat som tröstar det jag förut varit så rädd för, värmande ord & bara allmänt fina gester. Tills det en dag slår tillbaka på mig och det skiter sig.
Att människor prompt måste ge mig falska förhoppningar, säga saker till mig, & sen i efterhand kort därefter dra sig undan och backa ur mitt liv.

Distans har ständigt varit ett återkommande problem i just kärlekens vrå för mig. Jag befinner mig i kanske Sveriges absolut tråkigaste stad, som dessutom ligger väldigt långt ifrån.... allt. Jag har i mitt hitills 27 åriga liv ALLTID haft flickvänner där jag behövt åka tåg i x antal timmar för att ta mig till henne. Det har inte för mig varit några problem överhuvudtaget. För mig är det absolut viktigaste att man tycker om varandra, sen skulle JAG kunna åka genom hela Sverige för att få vara med henne, bara jag har vetskapen om att hon är MIN. Sen om det är 1 mil eller 100 mil till min kärlek, skiter jag blanka fan i ärligt talat. Kärlek är för mig så otroligt mycket mer än något räknat i mil.

Fine, kom in i mitt liv och ge mig röda rosor och lovord, men låt fan bli att studsa in i mitt liv om du inte till hundra procent kan ställa dig bakom det du säger eller gör.
Men kanske framför allt, - ge mig inte falska förhoppningar.
Få mig inte att hoppas på något som sen ändå inte blir av.
Få mig inte att totalt drunkna i kärlek för att sen inte dra upp mig igen.

Jag förstår gott och väl att det inte alltid blir som man hoppas när man träffar en människa. Men det är långt ifrån första gången som AVSTÅNDET oss emellan blir ett problem. Vet människan som jag träffar dessutom om avståndet sen innan, vilket ju sker med 100% säkerhet, med tanke på att milen emellan inte direkt är något som är ganska oundvikligt att nämna från första början. Är man medveten om att det är distans, tycker inte jag att det är OKEJ att "lura" in mig att hoppas på något, när man ändå vet att man inte pallar tåg/bussresorna slash avståndet.

Ni är medvetna om vart i Sverige jag befinner mig, & om ni vet med er att avstånd inte är något ni alls vill delta i. Then, låt bli mig från början.


Varning för gnäll.
Men jag är så jävla trött på att bli slängd med så jag kräks på riktigt.
Jag vill inte vara någon som man kan slita i, väcka liv i, för att sen bli kastad åt sidan, när ni helt plötsligt från klarblå himmel kommer fram till "Nej men vänta nu, det skiljer ju xxxxx mil mellan oss. Shit, jag insåg det nu. Nu måste jag dra mig ur."
Alltså.... vet människan i fråga om det från början, så ge F A N i att ens lägga någon energi på mig. PUNKT SLUT.

Nu syftar jag INTE på någon speciell
, men jag blir bara så jävla trött på att det liksom snart är min image att säga "jag är van....". Det gör alldeles för ont. Det är fan inte OK att vara van vid en sån sak. Jag vill inte vara van vid att folk visar noll respekt mot all kärlek som jag är beredd att slänga på någon, när jag känner att jag VILL göra det för att det är VÄRT att göra det på just henne.

Jag vill påstå att jag är en människa med ett VÄLDIGT stort hjärta, och en människa som bär på VÄLDIGT mycket kärlek, och jag tycker verkligen på RIKTIGT att jag är VÄRD lite MER än det som hitills kommit min väg.

Men på något märkligt jävla sätt är det tydligen menat att det är såhär mitt liv ska se ut.
Och till alla er som funderar på att skriva "Det kommer komma...", låt bli.
Jag tror inte ett smack på den meningen överhuvudtaget.
Jag är så trött på den meningen att jag kan spy i min egen mun.

Nu... räcker det.


Kommentarer
Anonym

Funderat på Stockholm eller kanske Göteborg? Fly boet och ge dig ut i världen.

2013-04-08 @ 09:42:55
Malin

Ohja, du anonyma främling. Det har jag. Absolut inte Stockholm dock, men däremot är min dröm att någon gång bo i Göteborg.

2013-04-08 @ 11:53:42
URL: http://endelavmalin.blogg.se
Emily

Hej Malleballe, med risk för att låta lite tråkig och bitter nu.. Så.. Ja, vänta nästa gång! Umgås och träffas som vänner istället för att direkt ses som pussisar. Prata om det från början, såna saker är ju viktigt.

tjiiiing!

2013-04-09 @ 22:45:39
Malin

Du har så rätt så rätt Lundellarn. Och jag ska försöka med det nästa gång det slår till ja ;b Tjiiiingeliiing!

2013-04-09 @ 23:00:19
URL: http://endelavmalin.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


bloglovin

Mitt namn är Malin, är 25 år ung. En homosexuell tjej som skriver om aktuella samtalsämnen.

I min blogg, kommer du kunna läsa om allt från hur det ser ut i min vardag, till heta & mindre heta ämnen i dagens samhälle. Så vill du inte bara läsa om tråkigt mode, ska du låta ögonen vila på min blogg.

RSS 2.0