En del av Malin

 

Ni vet dem få gångerna jag skrivit att jag inte kan koncentrera mig på att skriva när jag har musik i öronen?
Upptäckte precis att jag kan det med Melissa Horn i lurarna. 

Sagt sen första gången den kvinnan nuddade mina läppar att hon är magisk. Där är liksom beviset. Score på det!

 

Nu menar jag inte att jag har kysst Melissa Horn. Kom på att det kanske lät lite så. Eller jo, det har jag förresten. Fan vad jag ljuger.

I mina drömmar. Inte bara en gång, utan flera. Ännu mer score på det!

Hon är min i drömmarna iaf. Räcker så det blir över för mig. 

 

Jaha. Känner kanske att det var dags för ett litet inlägg igen. Känner att jag på sista tiden varit alldeles för dålig på det. Som vanligt. Men jag vet inte, tappat intresset lite för det här med bloggandet faktiskt.

Förr kunde jag skriva som om jag inte hade något annat för mig än att sitta framför datorn. 
Idag ser det minsann annorlunda ut. 

Tackar fan makterna up above för det ändå. Lite så känner jag.

 

Jahaja. Vad har hänt sen sist då? Inte ett jävla skit egentligen.

Klippt mig, som ni vet.

Gått i skola, som ni antar. 

Osv osv. 

 

Känner ibland att jag lever ett ytterst spännande liv faktiskt.

Faaast, det blir la ändå vad man gör det till. Som jag alltid brukar säga.

Ligger väldans mycket sanning i det minsann. 

 

Alltså, jag har funderat lite. Som vanligt. Ni känner väl mig? Det är lite så jag funkar. 

Får nog skutta in i facket "tänkare". Tror jag platsar väldigt bra just i det facket. 

 

Ibland känns det som om man bara vill trycka "STOPP" kliva av karusellen kallad livet & säga upp sig.

Känner aldrig ni så ibland?
Att det känns som om ALLT går emot en, gång på gång & att man bara vill dra täcket över huvudet & försvinna en stund? 
Kanske bara är jag.

Men jag har insett att den känslan kanske infinner sig lite för ofta. 

Lite för ofta för mitt eget bästa. 

 

Dock har jag på senaste tiden insett att jag som människa måste vara något av det starkaste som klampar runt på jorden. Jag har ett psyke som jag skulle påstå inte är av denna värld. Jag har ben som jag skulle påstå är mirakelben. Som gång på gång jävlar i mig envisas med att jag visst klarar av att stå, utan att falla.

Jag har ett hjärta, som gång på gång klarar av att plåstra om sig, utan att förblöda. 

 

Jag har OCKSÅ on top of that, insett att jag ibland gett kärlek & omtanke till helt fel människor.

Såhär med facit i handen ni vet? När man ser vilka jävla svin som döljer sig bakom fasaden?

Det har hänt mig alldeles för många gånger.

Dock så har jag aldrig, hur mycket jag än vridit & vänt på det kommit underfund med vad det är som gör att jag blir ett så lätt mål för just dem här människorna.

Vad det är som gör att dem här människorna med gott samvete kan trycka ner mig till botten, utan att titta tillbaka i backspegeln för allt jag gjorde för dem. 

Där kommer jag aldrig komma fram till ett svar. 

Men det är sånt jag är beredd att leva med.

Jag hoppas bara innerligt att alla människor som någon gång gjort mig illa inser sina misstag.

Nuff said. 

 

Nu tänkte jag längta & se fram lite mer emot Fredag, titta på Fråga Olle Dokumentären & fortsätta lyssna på Melissa Horn emellanåt.

Det är en sån dag idag.