En del av Malin

 

Det finns inte mycket i världen som upprör mig egentligen.
En av sakerna är dock människor som flitigt jobbar för att få någonting att se ut som att jag är vargen bland alla får. 

När jag absolut inte är det.

 

Men självklart kommer det alltid finnas människor som är så jävla trångsynta & inte förstår att det faktiskt är dem som är boven i dramat & inte tvärtom. Varför kan man ju undra då? 
Ja, antingen så vill dem inte komma till insikt med hur sviniga dem faktiskt varit/är.

Eller så är dem helt enkelt bara helt blåsta i pallet.

Your choice. 

 

"Nu är jag så jävla less på dig!" 

Jajo. Om du kunde se det från något annat perspektiv än din egen jävla bubbla någon gång, skulle du kanske någon gång komma till insikt med hur jävla elak som människa du faktiskt är.

Du vet att jag inte vill dig något dumt, men när du gång på gång på gång hela tiden lyfter upp mig i skyarna för att alla ska se "vilket jävla svin jag är", så kan jag inte låta bli att bli jävligt förbannad.

 

 

Jag måste av någon outgrundling anleding (som inte ens finns) gjort dig otroligt förbannad på något sätt. 

& jag kan verkligen inte hur mycket jag än vrider & vänder på det komma på en enda sak.

Visst, kanske att jag lämnade dig som FLICKVÄN när du behövde mig som mest, men jag lämnade dig aldrig någonsin HELT OCH HÅLLET. Det var det du som ville att jag skulle göra. För nu helt plötsligt betydde jag inte ett skit längre.

 

För alla gånger jag funnits där för dig, för alla gånger jag hållt din hand när du mått dåligt, för alla gånger jag varit den enda du har kunnat ty dig till, för alla gånger jag sagt att det kommer ordna sig, för alla gånger du varit kvar i telefonen över hela natten, för att jag ska kunna höra om du vaknar av en mardröm eller i panik, så att jag snabbt kan vara till hands. För alla gånger jag VELAT finnas där. Vad har jag fått för det? Dem få gångerna du sagt tack, har jag på ett sätt få dra det ur dig. Du har alltid haft svårt att uppskatta mig, men inte alla andra. 

Det måste ha varit fel på mig från början.

 

& jag kan verkligen inte på riktigt förstå hur en människa som DU kan vara så jävla känslokall.

Du är inte längre den du var. Du är förbytt helt & hållet. Man känner inte igen dig överhuvudtaget.

Du är en helt annan människa än den du var från början.

 

Den här gången är det inte jag som är vargen bland alla får. Det är du. Du. Du. Du. Du.

& så länge du gömmer dig & vägrar hoppa fram & inse vad du håller på med, så kommer det förbli så. 

 

Du är inte värd någonting i mina ögon längre efter allt ont du gjort mig. Du är inte värd någonting överhuvudtaget.

& jag ångrar DJUPT att jag skickade det där jävla brevet till dig. Jag hoppas till Gud att du bränt upp det & slängt det åt helvete som jag hysteriskt gråtande bad dig göra i telefonen när du tvunget ringde upp mig för att spotta skit över hela mig. Varför ringde du ens när du ändå inte hade något vettigt att säga överhuvudtaget? 

 

Det här är det sista inlägget jag "ägnar" dig. & jag vet att du läser. Det rör mig inte ryggen. Läs du om du finner det så jävla intressant. Det tyder ju snarare på att du faktiskt ändå kanske känner dig lite skyldig till ditt beteende, om du inte kan släppa mig helt.

 

Jag tänker släppa dig helt, från & med nu. Hade gjort det fram till igår. Inte ägnat dig en tanke fram tills då.

Men så dök något upp & det blev som det blev.

Hur som haver, nu är vi finito. Nada.

 

Jag hoppas du nu då som uppenbarligen lever för att trycka ner mig just nu, är jävligt nöjd med hur jävla värdelös som människa jag känner mig, hur jävla ouppskattad som människa jag känner mig, & hur jävla less jag är på att gråta mig till sömns varje natt för att jag känner mig så jävla värdelös. Det är väl jag som får säga tack, eftersom du inte vet hur man uttalar det ordet.