En del av Malin

 

Som många av er som läser min blogg & har hängt med ett tag, vet antagligen att jag är en väldigt tänkande människa. & eftersom jag nu as we speak håller på att "köpa hem" avsnitt av skilda världar, så tänkte jag att "Jamen nu Malin, finns det lite mer tid att tänka. Så tänk, & så skriver du ett úberlångt blogginlägg sen, som alla kan trycka in popcorn i käften & läsa sen!" Mjo, said and done.

 

Nej men på riktigt. Det är ju ingen hemlighet att jag faktiskt på riktigt tänker väldigt mycket. Kanske ibland för mycket för mitt eget bästa. Fast samtidigt, vem gör inte det ibland?

 

Kan säga på en gång att jag inte tänker skriva någonting om det ni säkerligen tror att jag kommer skriva om.

Jag har lagt allt som har med det att göra bakom mig, & känner redan hur otroligt mycket lättare i hela kroppen jag blivit av att äntligen kunnat ta steget att kunna kasta hela påsen i papperskorgen. För en gångs skull.

 

Nej men alltså. Människor rent allmänt, är ju fan jävligt knepiga varelser. Varför kan inte alla fungera som bebisar? Öppna som en bok & mottagbara för allt?

Det hade ibland varit så otroligt mycket lättare.

 

Det kan vara en ganska simpel situation som jag känner mig väldigt... instängd i. 

Liksom, jag tänkte på det igår tex. 

Att jag trots att jag känner mig väldigt... "on top of the world" i en situation så känner jag mig på något konstigt sätt trots det på något sätt väldigt liten. 

Det är många gånger som jag typ bara vill ta i för full hals & skrika "SYNS JAG? HÖRS JAG? FINNS JAG?" 

Nu har jag ju aldrig gått så långt & skrikit sönder halsen, men det är många gånger jag känt att jag velat. 

Kanske alldeles för många gånger.

 

Jag känner kanske att folk inte tar mig för vad jag är. 

Eller jag vet inte, skitsamma. Svårt att förklara. Vi hoppar över det den här gången. 

 

Käääääääääääääääärlek. Är ju ett väldigt ständigt återkommande ämne i min blogg. 

Kanske både lycklig & olycklig kärlek på olika sätt. 

 

& även om jag vet att jag kommer hitta min prinsessa där ute någonstans, så är det väldigt väldigt många gånger som jag verkligen tror om jag verkligen på riktigt kommer göra det.

Allt känns så jävla avlägset, & ärligt talat så vet jag inte om jag vågar igen. 

Om jag vågar öppna mitt hjärta helt & hållet för en annan människa igen.

Om jag vågar släppa in någon på det sättet i mitt liv en gång till. 

Om jag vågar riskera att öppna mitt hjärta, för att kanske i nästa stund få en kniv genom hjärtat igen.

Samtidigt är jag ju väl medveten om att det är en risk man får ta.

Men jag vet inte om jag är villig att ta den risken en gång till.

Jag vågar inte. 

 

Jag är alldeles för rädd att bli trampad på tårna en gång till.

Jag är alldeles för rädd för att ge henne allt, & inte få någonting tillbaka, en så småningom en kniv genom hela kroppen. 

Jag vågar inte. 

Jag är inte villig att riskera att mitt hjärta åker på en törn till.

 

Så med andra ord lägger jag allt som har med kärlek att göra på hyllan. Bra länge.

& så ska jag bara sitta här, framför mina skilda världar avsnitt & bara vänta på att bli uppvaktad av någon annan prinsessa först. Innan jag hinner uppvakta henne. Då kanske jag vågar.

 

(& Mamma, jag vet att man inte träffar någon om man sitter inne & tittar på skilda världar, så börja inte rabbla upp den historien. Puss på dig!)