En del av Malin

Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen.

Du är kvar med samma folk, kvar med samma man
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen

Melissa Horn - Hanna ♥

---

Hur ser Malin Karlssons liv ut egentligen?
Fattas det henne något?
Hur mycket kärlek har hon egentligen i sitt liv?
Hur många människor har hon runt omkring sig, som bokstavligt talat skulle kunna finnas där för henne in person, när hon behöver?
Hur många famnar har hon egentligen att krypa upp i när hon behöver trygghet?
Hur många människor har hon i sitt liv, som lika snabbt som dem säger "jag finns här" lika gärna kan säga "adios & goodbye!"?
Hur många människor i hennes närhet är egentligen redo att åka med i hennes berg&dalbanor när det går nerför?
Hur många orkar hålla kvar vid hennes sida, trots mil & städers avstånd?

Det finns så mycket tankar som plötsligt tar plats & snurrar i mitt huvud.
Oftast befinner dem sig där, när dem allra minst behövs.
Men det är kanske så att man behöver 1 eller 2 käftsmällar innan dem faktiskt väljer att dyka upp?
Jag vet inte.
Det är inte mycket jag vet.
Jag är 24 år & det känns som om livet bara står & trampar på samma ställe som det alltid gjort.

Jag har alltid varit hon som haft svårt för att få vänner, jag har alltid varit hon som fått stå i skuggan & titta på, jag har alltid varit hon som fått ta emot & svälja, jag har alltid varit hon som fått "äran" att vara den fula ankungen, jag har alltid varit hon som varit jag.
Det började tidigt att svänga åt fel håll i mitt liv. Det började väldigt tidigt med mobbning.
& sen dess har det i stort sett inte gått framåt.
Jag har på något sätt fastnat där.
I skuggan.

Varje gång jag har varit nära på att bestiga berget, har någonting hänt som med en duns knuffat ner mig igen.
Handlöst har jag återigen fallit.
Hur många gånger orkar man egentligen att försöka kravla sig upp?
När det enda jag möter är mörker efter mörker?
"Livet blir vad man gör det till", sant. Men jag tycker inte att jag valt att möta det här livet som jag blivit tilldelat.
Jag har levt & blivit bemött på det här sättet, så länge jag kan minnas.
Det är inte JAG som valt att bli klådd över käften varje gång jag gett mig in helhjärtat i något.
Det är inte JAG som valt att bli bemött på det sättet jag blivit i hela mitt liv.

Det enda jag önskar mig är att finna någon som kan ge mig det jag saknar.
& någon som kan ge mig det som jag faktiskt tycker att jag om någon förtjänar, kärlek.
Pure and true kärlek.
Ska det verkligen vara så jädrans svårt att leta rätt på det?
"Det kommer när du minst anar det" Grejen är bara den att jag aldrig någonsin letat, "kärleken" har alltid kommit till mig!
Iofs om man ska vara lite negativ, har det aldrig varit pure and true kärlek.
Det har alltid varit dem som antingen varit otrogna eller lämnat mig.
Otrohet.. my gawd, finns inget jag hatar mer!
Jag levde i ett förhållande med bråk VARJE dag i 3 års tid (ja, för 1a året var underbart), men hade aldrig någonsin för det tanke på att vara otrogen. Det säger kanske ganska mycket om mig som människa? Eller jag vet inte.
Som jag alltid sagt "Otrohet är som att stå i en affär med en 10a, & välja mellan japp & daim, man kan inte välja båda!" Otrohet är ett val, & absolut ingenting annat. Alkohol mängd or what ever som vissa patetiska människor väljer att skylla på är bara bullshit!
Ska man nödvändigtvis hålla på att pilla på andra människor, ska man antingen leva som singel, eller göra slut först, simple as that.

My gawd, vad det börjar dra iväg, & jag borde verkligen sova!
Ville bara lätta på mitt hjärta lite innan, som vanligt när jag tänker. För den som är brydd.

Men marknaden är full av prinsessor, & jag ska fan i mig finna min prinsessa - om jag så ska dö på kuppen.
(även om jag absolut inte letar) så vet jag att hon finns där ute, någonstans.
& eftersom jag tycker att jag verkligen förtjänar att hitta henne, tänker jag inte stänga mina dörrar.. än.