En del av Malin

Tänkte väl. 
Here goes.

Jag måste ju till & börja med ibland framstå som en av dem mest deprimerade människorna på jorden. Det kan jag garantera er att jag _inte_ är. 
Men när man gång på gång misslyckas, & får sig en törn är det svårt även för mig att hålla allt högt. 
Det är inte alltid lätt att gå runt & se glad ut, det är inte alltid lätt att le "bara för att man måste", det är inte alltid lätt att bli rejected, för att i nästa stund bli det igen. 

Åh, vad jag har sagt det här många gånger förut, & jag kräks nästan på mig själv när jag tänker på att jag ska skriva det igen... meeeeen...

- Jag är inte den perfekta människan utseendemässigt, men det enda som finns & lever på min insida, är mitt hjärta.

Jag syftar absolut inte på något speciellt, så att alla har det klart för sig. Jag syftar på _alla_ händelser i mitt liv.

& jag sitter här till exempel & verkligen funderar på om jag _någonsin_ ens varit kär (som i kär på riktigt) i NÅGON av alla mina flickvänner.

För det första, hur vet man ens att man är KÄR? När det pirrar i kroppen, & sticker i tårna? 
Eller när man tänker på den här personen 24 timmar av dygnets timmar?

När man saknar något så mycket att man gråter sig till sömns? 

& med handen på hjärtat har jag nog snarare velat bli älskad, än att själv ha gett samma sak tillbaka.

Missförstå mig rätt för jösse namn, menar inte att jag levt i "fejk" förhållande, där jag inte älskat människan i fråga.

Men om du frågar mig, är det stor skillnad på att älska någon & att faktiskt vara kär i någon.

& jag har nog mer älskat, än att vara kär.

Sen att jag har lätt för att _fastna_ för människor är en helt annan sak.

Därav har jag nog lätt att trilla dit, & det är allt annat än bra för mig själv.

Finns inget positivt i det överhuvudtaget.

Jag ska från & med nu PÅ RIKTIGT (jätte patetiskt, jag vet) lägga allt vad kärlek heter på hyllan. Jag ska inte "leta", & jag ska inte heller lägga någon som helst energi på något i närheten av det.

Jag behöver en paus från allt det där. En jävligt lång paus.

Så trött, så trött på att alltid bli den som slutar med att vara olycklig. 

Det är många gånger jag funderar på om jag _någonsin_ kommer bli lycklig till 100% eller om jag kommer fortsätta småputtra på fjuttiga 20% i 26 år till. Snälla, skjut mig någon i så fall.