En del av Malin

Lyssnar på radio stationen "Lugna favoriter", & de pratade med en tjej, som ringde till sin pojkvän, läste upp världens finaste text, & frågade om han ville gifta sig med henne. & jag, blödig som jag är.. hade inte ett öga torrt.

& sånt får mig osökt in på mitt eget kärleksliv, & in i min egen "olycka" egentligen. Om man kan skriva så utan att det låter fel. Menar inte att jag är olycklig & hur deprimerad som helst. Jag är bara jävligt _kärleks_ olycklig.

"Kärleken kommer när man slutar leta." Jag letar inte. & har aldrig gjort. Det är inte direkt så att jag raggar på allt & alla som rör sig, "bara för" att jag är en kärlekskrank. Snarare tvärtom. Jag flörtar inte med någon. Mest av rädsla. Jag är så fruktansvärt rädd för att bli ratad. Så därför låter jag bli.

Jag har ju dessvärre inte jätte hälsosamma förhållanden i ryggsäcken, & det är nog mycket därför jag är livrädd. Så fort någon säger "Jag tycker om dig." blir jag livrädd. Livrädd för att det sägs bara för att det ska sägas. & bara för att det just då passade att skriva det. Det låter helt knäppt va? I mina öron låter det också hysteriskt knäppt, men det är så jag känner.

& jag märker ju att jag just nu är mer sårbar än någonsin. Så fort jag hör en lugn låt, eller ser en feelgood, eller romantisk film, så fort jag ser andra par se så kopiöst förälskade ut, så fort jag ser min bror/syster gosa med sina lovers, får jag en klump i magen. Det är inte så att jag missunnar de det, för det unnar jag de över allt annat på jorden. Mina syskon förtjänar all kärlek i världen.

MEN.. nu kommer det stora MEN:et. Jag tycker att jag förtjänar det _minst_ lika mycket. Lätt att säga när man är singel kanske. Men.. jag har & kommer nog aldrig förstå varför det ska vara så jävla svårt att finna ett intresse i mig. & som jag sagt miljoner gånger förut - jag _vet_ att jag är långt ifrån ögongodis, MEN (igen) jag har ta mig fan det största hjärtat på jorden. Borde inte det göra mig till en 10 poängare bara därför?

Det har gått många tjejer, in & ut ur mitt liv. & när någon kommer för att stanna, är jag den lyckligaste på jorden, för att jag har någon att bry mig om.

Men så fort de går av olika anledningar, blir jag som ett tomt skal. Folk säger att singellivet är underbart. Jag har aldrig någonsin njutit av det, & kommer förmodligen aldrig någonsin göra. 

Jag vill ha någon att bry mig om, någon att skriva söta lappar till, någon att köpa blommor till, någon att krama i timmar, någon att skriva "Jag tycker om dig. Jag älskar dig. Du är så fin. Du är det bästa för mig." till. Någon om att bry mig om.

Jag bryr mig ofantligt mycket om mina människor, som finns i mitt liv. Jag värdesätter de högt över allt annat & mitt eget mående. Utan tvekan. Så har det alltid varit & kommer alltid vara.

Jag kan sakna det som var (bra eller dåligt), bara på grund av att jag då hade någon att bry mig, någon att älska, någon att tycka om, någon att få gosa in mig i, någons famn som tog emot mig, någons viskningar om natten, någons andning. Att kunna ligga på någons bröst, & bara höra hur hon andas. Jag kan på riktigt bli knäpp av sånt här.

Vart finns min prinsessa? Vart vart vart?